Välkommen
Jag heter Per Helge, är poet och författare till tjugofem böcker, varav flertalet är diktsamlingar. Efternamnet har jag efter min farfar Emil, född 1870 och i sin ungdom indelt soldat, under resten av livet torpare och så småningom självägande småbrukare. Helge blev hans soldatnamn.
Jag föddes 1945 i Småland, i södra Sverige, nära Vimmerby, som är Astrid Lindgrens hemstad, och växte upp där, avskilt och långt från grannar men vid en landsväg. Sju år i Västervik fem mil hemifrån och vid havet, ledde till studentexamen, och därifrån for jag till Uppsala. Efter avslutade universitetsstudier i språk och litteratur äntrade jag på nytt klassrummen, nu som utbildad lärare. I fem år undervisade jag på gymnasiet och grundskolans högstadium, innan jag övergick till författarskap på heltid. Det steget tog jag 1976.
Av den sortens tillfälligheter som ständigt vill delta i våra liv, blev jag västmanlänning. I mer än trettiofem år har jag bott i Västerbykil i norra Västmanland, en by av det gamla slaget där många än idag är bönder, helt eller åtminstone delvis. Sedan två decennier bor här också min sambo Gunnel.
Jag har två vuxna söner, Emil, som arbetar med datorer, som systemutvecklare, och Jon som är bibliotekarie och spårvagnsförare.
Jag äger ingen sky channel men ett gårdsträd, en alm som är trettio meter hög och drygt etthundra år gammal, fanns hela tiden på gården ut mot bygatan, ända till härom året, då dess höga ålder och begynnande trötthet gjorde det nödvändigt att fälla det. Kvar står nu en kraftig människohög stubbe. Detta mäktiga träd hade, som väg- och livsvisare pekat i två riktningar: ner i marken, på den plats där jag är hemma, och utåt mot världen, den jag ständigt finns i. En dag ska jag skriva en mäktig diktsvit till denna alm. Det är jag skyldig den.
Min första diktsamling gav jag ut 1974, den hette Träffpunkter. Två år senare var det dags för nummer två, Den långa resan till nu. Dikterna i den berättade om den landsbygd som jag var en del av men som var på väg att skövlas och utarmas genom en okritisk och hänsynslös centraliseringspolitik i Sverige. Jag opponerade mig mot det sättet att i någon mening förråda de människor som levat och arbetat på den svenska landsbygden och att förskingra frukterna av det livslånga arbete de i såväl svett och möda som kärlek och omsorg lagt ner på att föda sig och de sina. Den boken blev till min glädje mycket uppmärksammad, gav mig både fina recensioner, ett litterärt pris och ett långtidsstipendium. (Det var då jag lämnade lärarjobbet för att bli författare på heltid.)
Ett mer eller mindre uttalat samhällskritiskt perspektiv med utgångspunkt i de landsbygdsmiljöer jag med undantag för studieåren varit hemma och bosatt i, har sedan dess utmärkt mitt författarskap. Jag – och vi som lever och bor på landsbygden – vet lika mycket om världen och ser den lika tydligt som våra medmänniskor i städerna, de större eller mindre, men ur ett annorlunda perspektiv.
Under ett och ett halvt decennium, från 1973 till 1988, drev jag tillsammans med några författarkamrater en kulturtidskrift och ett förlag, båda kallade Rallarros (efter den vilda och vackra och mycket spridda blomman), där vi med samma utgångspunkter skildrade och presenterade författare och konstnärer från Sverige och världen, med viss förkärlek för Norden, utifrån övertygelsen att varje plats där människor lever och bor är ett centrum.
Idag, efter elva diktsamlingar (och en del andra böcker, några prosaböcker, två lokalhistoriska verk, en barnbok, etc.), kan jag som ett försök att karakterisera min poesi säga: jag är ingen experimentator, inte en avantgardistisk språkrevoltör, heller inte någon postmodernistisk ironiker, utan snarast en traditionalist (nåja – utan jämförelser i övrigt: det har sådana som Harry Martinson, Tomas Tranströmer, Czeslaw Milosz och många andra också varit!) som vill ta vara på de språkliga möjligheter som upparbetats av författares och andras ständiga bruk av språket, som ett redskap, blankslitet av många människors händer; ungefär så. Som poet håller jag bilden, metaforen, som verktyg högt, som en väg till det som jag menar är poesins, diktens stora, viktiga uppgift: att fånga levandets essens, att skapa brännpunkter, horisontalt och vertikalt, där historien och ögonblicket, det allmänna och det personliga, det medvetna och det intuitiva kan mötas och klinga tillsammans.
Förutom att skriva poesi har jag i många år varit kritiker och kulturskribent i olika tidningar och tidskrifter, dessutom författarfackligt aktiv, bl.a. i Sveriges Författarförbunds styrelse.