Lars Nordström är född 1954 i Stockholm, där han bodde till 1974. Sina akademiska studier påbörjade han i Stockholm och Portland, varefter han flyttade till Uppsala och tog sin fil.dr-examen där 1989, med en avhandling om ekologisk metaforik hos poeterna Theodore Roethke, William Stafford och Gary Snyder. Sedan 1988 bor han i Beavercreek, Oregon med sin hustru Cynthia, på en liten vingård som de båda byggt upp och driver tillsammans.
Lars arbetade i flera år som teknisk översättare men ägnar sedan länge sin tid åt gården och åt sitt författarskap. Det senare innefattar en rad egna böcker, varav flera berättar om olika aspekter av svensk invandring i Oregon. Hans första bok (som också finns i en engelsk version) heter Min vingård i Oregon, och är en levande skildring av livet hemmavid.
Lars har också publicerat översättningar mellan de båda språken, i bägge riktningar, av bl.a. Harry Martinson, Nils-Aslak Valkeapää och William Stafford. Dessutom har han publicerat egen poesi och en prisbelönt barnbok med samiskt tema.
Du kan läsa mer om Lars Nordström på hans egen hemsida www.larsnordstrom.com
| |
Revisiting Oslo after 39 years
When I was a young man I
walked up Karl Johan looking for
Ibsen’s favorite café. It was still there.
Sipping coffee I thought about Ibsen
having said that he had a portrait of
August Strindberg above his desk.
That stare, Ibsen said, made him write better.
Shortly afterwards I wrote a poem
about Ibsen and me and sent it to
Sweden’s leading poetry magazine.
The reply was what every
aspiring poet dreams of: the editor
liked my poem and wanted to publish it,
but had misplaced it, and could I
please send it again. Of course,
I was very young, and had no copy of it.
Ever since, the ghost of that lost submission
has looked beseechingly at me
every time I have started a new a poem. |
| |
Farfar
Han dog det året jag fyllde fem,
mer än femtio år sedan nu.
Mitt första och enda minne av honom
är från farmors hus i staden långt borta.
Jag hade tagit mig uppför en okänd trappa, öppnat en dörr
och det var där jag hittade honom.
Jag blev inte rädd.
Han låg orörlig i en säng och betraktade mig.
Ingen av oss sa någonting.
En klocka tickade. Det luktade medicin och
en liten mässingsklocka stod på nattduksbordet.
Det enda fönstret stirrade mot en granskog.
Ett sepiafärgat foto visar en gökotta med
finklädda vänner. Farmor och farfar håller kaffekoppar med fat.
På ett annat foto från 20-talet sitter han på sin Husqvarna,
farmor på bönpallen och hunden i sidovagnen.
Resan till släktingarna i Tyskland.
Var finns min far?
Min far, farfars enda barn som oförklarligt
fått ett finskt namn som betyder sång eller diktare,
växte upp hos sin morfar och mormor på Mattön i Gysinge.
Det började under hungersåren runt 1918.
Min far talade sällan om honom.
Var det för att farfars far var okänd?
Eller för att farfar, innan industriolyckan
med traversen och infernot av eld,
hade varit fackföreningsorganisatör?
Medan stålborsten skrubbar lav från gravstenen
tänker jag på tidningsurklippet med fantåget
som följde honom till graven.
Det slutade här. |
Bilderna är tagna av Gunnel Jansson och Per Helge |