En skrovlig yta av liv, urvalsvolymen från 2011, sammanfattade mitt sätt att se och i poesi formulera människans plats i landskapet, i tillvaron. I den här boken förhåller jag mig till samma slags frågor och förhållanden, men jag prövar ett delvis annat synsätt: de genomgående korta dikterna har ett lite mer kritiskt, eller skeptiskt tonfall, här finns en del nya skuggor, en aning vemod men också ett och annat stänk av galghumor. En i högsta grad inspirerande orsak till detta var en samling gouacher som målaren Sture Meijer för ett par år sände mig. Kunde jag ha någon glädje av dem? undrade han. Sture, en konstnärlig vän sen många år, har ju i sina målningar inträngande skildrat människan, hennes yttre och inre natur. Genom hans bilder såg jag nästan omedelbart något som, när jag lagt ifrån mig dem, började ta form som skisser till dikter. Det som tids nog blev dikterna i den här boken, lekte jag mig med ett växande mått av allvar fram till. Kanske kan man säga att dikterna och bilderna betraktar omvärlden på ungefär samma sätt, utifrån ungefär samma utsiktspunkt. Därför blev det naturligt att de fick göra sällskap i den här boken. Att Sture sen var med på noterna är jag honom djupt tacksam för.